Parisliv

Månadsskiftet juni/juli. Tokvarmt i Paris, att gå ute och svettas i shorts och linne klockan tio på kvällen, förundras över alla affärsmän i kostymer och vanliga människor i jeans. Nu flyr alla studenter och aupairer stan som högst motvilliga skeppsråttor. I lördags Prideparad med uppemot 700 000 deltagare. I söndags jazzfestival där Herbie Hancock hade konsert på en gräsplan mitt bland alla futuristiska glas- och stålbyggnader i La Défense. Kajerna utmed Seine, île de la Cité, Pont des Arts, alla parker, överallt sprider människorna ut sig, har picknick, ler och fläktar sig med sina gratistidningar. RER-tågen strejkar oförutsett i protest mot en attack på en förare, på Gare Saint Lazare var det halvt kaos i morse när jag åkte till en kompis i villaförort för att sola i hennes trädgård. Ilskna resenärer lär till och med ha tänt eld i en metrovagn på linje 14. 

Om mindre än tre veckor åker jag härifrån. Jag kommer att sakna den här staden något sanslöst tror jag. 

Imorse vaknade jag av en helikopter som cirklade över kvarteret, jag bor nämligen mitt emellan starten och målgången för Paris marathon, kom jag på. Starten går på Champs-Elysées, men den såg jag inte för då sov jag fortfarande sött… En del av loppet såg jag på min lilla teve medan jag åt frukost, och sen gick jag ner till Place de l’Alma när jag hade räknat ut att täten borde passera och missade dem förstås precis. Det skulle varit kul att se hur snabbt de egentligen sprang, för de som kom en bra bit efter sprang ju fortfarande helt obegripligt fort. Kvinnan som vann såg jag däremot. Och två olika ekipage med en löpare som sköt en rullstol framför sig, som förmodligen gör hela loppet på mellan två och en halv och tre timmar. Det kallar jag imponerande.

När jag höll på att frysa sönder gick jag hem igen och kokade kaffe, och precis när jag slagit på teven var vinnaren och tvåan inne på slutspurten. Det hela var ganska trevligt som söndagsunderhållning. Inte för att jag egentligen är så väldigt intresserad av sporten som grej, men bara det där att kunna gå utanför dörren och titta på samma sak som visas på teve är rätt läckert. Den allmänna galenskapen är också fascinerande, det är lite som vasaloppet. Att folk utsätter sig för en sån plåga frivilligt… Och förstås masseffekten med alla människomyror som väller iväg när starten går, det måste man ju se. I helikopterperspektiv.

På påskdagen åkte jag skidor i Bohuslän. I morse sprang jag i solen längs med Seine och det känns som två helt olika liv. Det var vackert idag, solen värmde och förvånansvärt mycket folk i rörelse redan klockan nio. Ambitiösa joggare och flanerande turister, ett filmteam på allée des cygnes. Där har jag sett en bröllopsfotografering också, det är väl något med kastanjeträden och floden… 

Jag åt lunch på min balkong, stående lutad mot räcket för att få plats i solen. Inte så tokigt. Nu längtar jag efter riktig ihållande vår, inte den här nyckfullheten och iskalla vinden. Jag vill ha picknick i en park och ligga på en gräsmatta och lapa sol.

Jag var på bokmässa igår, Salon du livre, och jag förväntade mig nog typ bokmässan i Göteborg fast större och häftigare. Som proportionen Paris-Göteborg liksom. Fullt så stort var det inte, och framförallt inte så mycket folk. Man kunde strosa runt precis som man ville utan att behöva knuffas med någon, trots att det var mitt på lördagen. Möjligt dock att en del av publiken bojkottade mässan eftersom Israel var tema/hedersgäst, det har det pratats en hel del om. Sympatiskt gratis för studenter var det hursomhelst. Jag lyssnade på lite bitar av föredrag, såg mängder av vackra böcker och seriealbum men åkte därifrån utan att ha köpt något alls. 

I Paris är det tydligen jordbruksmässan, Salon d’Agriculture, som är grejen. Den var mer än fem gånger så stor och smockfull med besökare. Jaså är det på så viset i den här stan som kallar sig så kulturell, säger jag. Men jaja, bor man i Paris är det kanske svårt att komma på något mer exotiskt än kor och grisar. 

…och körsbärsträden blommar, vissa stunder är det osannolikt varm vår och andra dagar är det tre plusgrader och snålblåst. Idag började fint. Jag gick en timslång promenad på kajen, förbi två modefotograferingar, en uteliggare, picknickande parisare och en kille som satt på kajkanten och spelade saxofon bara för sitt eget höga nöjes skull. Det var vackert. Sen när solen försvann gick jag och drack kaffe med en kompis istället. (Jag lägger oproportionellt mycket pengar på fika.)

Förra helgen var jag i Bryssel, det har jag visst inte skrivit om. Den senaste veckan har jag verkligen känt att heltidsplugg + halvtidsjobb + socialt liv blir ganska många procents sysselsättning. Alltså ingen skrivtid. Bryssel var kul att se hursomhelst, chocolateries och ölbarer överallt, en charmig gammal stadskärna och sjaskiga ytterområden. Jag var i den lilla kuststaden Brugge också, på hemvägen. Där hade jag velat stanna längre för det var så otroligt vackert. Fullt med små kanaler överallt, och gamla hus, nästan lite som en dockstad. Där talades det mest flamländska (holländska). Det låter så lustigt.

Dagens nyhet i Frankrike är en lista på hur mycket olika livsmedel har gått upp i pris de senaste månaderna. Mjölk och pasta till exempel har blivit ungefär 40 procent dyrare sedan oktober. Smaka på den, ni! Folk verkar inte ens förvånade.

I morse höll jag ett föredrag på franska om Flaubert. Knappa tio minuter, jag tror att det gick bra trots att jag inte känner mig som mest vältalig klockan åtta en måndagmorgon. Dagens anekdotkunskap: Flaubert producerade i snitt en mening i veckan när han skrev Madame Bovary och ägnade sig åt skrivandet på heltid. Perfektionist, någon? 

Jag köpte russin idag, såna gula, som jag strösslar på min frukost. Och för ovanlighetens skull i ett paket utan en lång varningsramsa på tänkbara spår efter allergiframkallande ingredienser. Annars brukar allt från choklad till cornflakes till kryddor till sylt ha små varningsetiketter för rester av till exempel nötter, mjölk, vete, soja eller selleri. (Om man inte köper de dyraste märkena som då & då kostar på sig att garantera att inga allergener är med.)

I mitt russinpaket låg det en valnöt. Jag åt upp den och tänkte att jag egentligen borde skickat ett upprört brev till tillverkaren å alla nötallergikers vägnar. (Russinen smakar till och med valnöt.) 

Förresten är jag ordenligt diplomerad nu. Tre besök på sekretariatet krävdes det, köande och köande, och sedan kunde de tänka sig att skriva ut mitt diplompapper. Ibland verkar det som att fransmän generellt är väldigt artiga som privatpersoner, på stan och i metron tex, men inte alls på jobbet. Har man en yrkestitel att gömma sig bakom är det lugnt, då kan man vara hur ointresserad och vass som helst. Ju högre status på jobbet desto mindre behov av att vara trevlig - servitörerna på billiga kaféer är i princip alltid vänligare än dem på dyra…

I lördags fick jag mitt diplom från förra terminen på Sorbonne. Det var en diplomutdelningsceremoni i auditoriumet, en stor aula med tak- och väggmålningar, marmorskulpturer och pelare. Jag antar att de höll ceremonin där för att få folk att tro att de har gått en kurs på det vackra anrika Sorbonne och inte i en dragig byggarbetsplats borta vid Montparnasse. Alla studenterna hade fått varsin toga och hatt, i hemskt ful blå polyester made in taiwan, och lärarna hade matchande i svart. Spektaklet tog tre timmar ungefär och jag kan meddela att det var tre väldigt långa timmar, med en ändlös rad studenter som skulle upp på scen och få sitt namn massakrerat av en fransyska med mikrofon och ett diplom överlämnat av någon av gubbarna med Franska Akademins kostym. (Många kineser. Väldigt många kineser.)

Jag hade naturligtvis glömt bort att en kallelse till ett möte/en ceremoni klockan 08.45 på franska inte betyder att det börjar 08.45, utan att dörren är låst fram till 08.45 och sen börjar det ett tag senare, så där när alla har drällt färdigt och behagat slå sig ner någonstans. (Jag fick morgonkaffe på kaféet strax intill. Det var nästan frostkallt ute.)

Och nu då: vad jag fick under den pompösa ceremoni var ett papper där bara tre fjärdedelar av mina betyg finns med. Det ser alltså ut som att jag har delvis misslyckats och därför fått ett certifikat istället för ett diplom. Och jag hade redan fått veta resultatet på de proven och det var klart godkänt.

Idag gick jag till sekretariatet för att slå näven i bordet. Först fick jag förklara mitt ärende i dörren för att alls bli insläppt på kontoret, sedan stå i kö en halvtimme för att tillslut få höra att nej men det är ett informationsproblem, det kan vi inte göra något åt idag. Sen nedlät sekreteraren sig till att meddela att jag kan kunde komma tillbaka imorgon. Inte så att hon ursäktade sig för att de inte kunde hjälpa mig just då, nej hon var bara sur för att det kom folk och krävde saker hela tiden.

Jag blir bara en liten aning frustrerad. Fortsättning lär följa.

Idag fick jag veta att det franska skattesystemet fungerar så att var och en själv ska lägga undan och hålla reda på sin skatt varje månad för att betala den i en klump i slutet av året. Alltså - 10 % av lönen går till skatt, kom ihåg det, håll koll på det, spara de pengarna på ditt konto, betala in dem i slutet av året om inte något har ändrats - man kan få rätt till avdrag om man har barn, t.ex. Herregud vilket trassligt system.

Men det stämmer väldigt väl överrens med min tidigare bild av fransk byråkrati. Ta inskrivningsprocessen på Sorbonne som exempel. Det går i stora drag ut på att man går till plats A för att får ett papper (en convocation = kallelse) som man ska ta med till plats B för att byta mot ett nytt papper som ska tillbaka till plats A… Och överallt står man i kö. Den första delen tar två dar, om man har tur. Sen får man veta i en vecka eller två medan alla papperslappar bearbetas, jag tänker mig sekretariatet som en ko som idisslar alla små papperslappsgrässtrån som den glufsat i sig. När själva kursen väl börjar så drar det igång med nya convocations som ska visas upp på plats C och D och A… Jag tror att jag klarade av min sista idag. Det är skönt.

Sorbonne personifierar också klyschan om den vänstra handen som inte vet vad den högra gör. Vilket svar du får (om du får något svar alls) beror alltid helt och hållet på vem du frågar och ibland också på vederbörandes humör, verkar det som. 

Kontentan av det hela är att jag mer och mer förstår pratet om Frankrikes obegripliga, byråkratiska, tungrodda och ineffektiva system. Det gäller att beväpna sig med en oändlig portion tålamod för att få något gjort här. Det är då jag blir lycklig att jag är här den informella vägen. Pappersvändarvuxen har jag inte lust att vara. 

Paperasserie är franska för pappersexercis, för övrigt.