Jag ägnar i genomsnitt en och en halv timme om dagen åt att åka metro; till universitetet, till jobbet, hem igen, och sen ett antal utflykter till olika delar av stan som också kräver metroåkande. De blir betydligt fler nu när jag har haft lite ledigt mellan terminerna på Sorbonne. Vissa dagar är metron ett väldigt bra ställe att studera folk. Man kan få reda på en hel del om kvarteret man befinner sig genom att titta på vilka människor som kliver på var. Sammansättningen av passagerarna skiljer sig mycket mellan de olika metrolinjerna, till exempel är linje ett rätt val om man vill spana på turister och tjuvlyssna på samtal på bred amerikanska eller uppdatera sin kunskap om de trendiga nattklubbarnas klädkoder en fredagkväll. På linje tre är majoriteten välklädda kontorsarbetare på väg till/från jobbet och generellt gäller att ju längre ut mot la périphérique (ringleden som är gränsen för centralparis) man kommer desto större blir andelen lågprisvaruhuskassar jämfört med andelen designerhandväskor.

När jag tröttnar på att leka storstadsantropolog läser jag böcker. Senaste veckan har jag hållit på med Alberto Manguels En historia om läsning, som visade sig vara en perfekt metrobok. Jag har försökt läsa den förut och inte kommit så långt, men nu älskar jag den.

Perfekt metroläsning ska vara:

1. i pocketformat (lätt att bära omkring på och möjlig att läsa även i trängsel)

2. i korta kapitel och avsnitt med tydlig styckeuppdelning (för att göra det enkelt att sluta och börja om var och när som helst)

3. lagom intressant.

Det sista är det svåraste. Självklart kan man läsa bladvändarböcker, spännande deckare eller riktigt bra romaner på metron, men risken är att man blir väl världsfrånvänd och inte kan med att sluta läsa ens när man går genom gångarna för att byta linje eller tar rulltrappan. (Det är inte jättelyckat i rusningstid. Jag har testat.) Dessutom blir frestelsen att läsa ut den hemma i sängen lätt för stor för att boken ska räcka speciellt länge. Det idealiska är en bok som det inte tar emot att slå ihop när man reser sig upp för att kliva av, men som ändå är väldigt spännande i jämförelse med reklamskyltarna för engelskakurser eller metrokartan. De första franska romanerna jag tog mig igenom läste jag till stor del på metron. Böcker jag tänkt att jag borde läsa men inte orkat ta mig för verkar generellt funka bra. Det har dessutom fördelen att jag känner mig behagligt duktigt samtidigt…