Idag fick jag veta att det franska skattesystemet fungerar så att var och en själv ska lägga undan och hålla reda på sin skatt varje månad för att betala den i en klump i slutet av året. Alltså – 10 % av lönen går till skatt, kom ihåg det, håll koll på det, spara de pengarna på ditt konto, betala in dem i slutet av året om inte något har ändrats – man kan få rätt till avdrag om man har barn, t.ex. Herregud vilket trassligt system.

Men det stämmer väldigt väl överrens med min tidigare bild av fransk byråkrati. Ta inskrivningsprocessen på Sorbonne som exempel. Det går i stora drag ut på att man går till plats A för att får ett papper (en convocation = kallelse) som man ska ta med till plats B för att byta mot ett nytt papper som ska tillbaka till plats A… Och överallt står man i kö. Den första delen tar två dar, om man har tur. Sen får man veta i en vecka eller två medan alla papperslappar bearbetas, jag tänker mig sekretariatet som en ko som idisslar alla små papperslappsgrässtrån som den glufsat i sig. När själva kursen väl börjar så drar det igång med nya convocations som ska visas upp på plats C och D och A… Jag tror att jag klarade av min sista idag. Det är skönt.

Sorbonne personifierar också klyschan om den vänstra handen som inte vet vad den högra gör. Vilket svar du får (om du får något svar alls) beror alltid helt och hållet på vem du frågar och ibland också på vederbörandes humör, verkar det som. 

Kontentan av det hela är att jag mer och mer förstår pratet om Frankrikes obegripliga, byråkratiska, tungrodda och ineffektiva system. Det gäller att beväpna sig med en oändlig portion tålamod för att få något gjort här. Det är då jag blir lycklig att jag är här den informella vägen. Pappersvändarvuxen har jag inte lust att vara. 

Paperasserie är franska för pappersexercis, för övrigt.