Imorse vaknade jag av en helikopter som cirklade över kvarteret, jag bor nämligen mitt emellan starten och målgången för Paris marathon, kom jag på. Starten går på Champs-Elysées, men den såg jag inte för då sov jag fortfarande sött… En del av loppet såg jag på min lilla teve medan jag åt frukost, och sen gick jag ner till Place de l’Alma när jag hade räknat ut att täten borde passera och missade dem förstås precis. Det skulle varit kul att se hur snabbt de egentligen sprang, för de som kom en bra bit efter sprang ju fortfarande helt obegripligt fort. Kvinnan som vann såg jag däremot. Och två olika ekipage med en löpare som sköt en rullstol framför sig, som förmodligen gör hela loppet på mellan två och en halv och tre timmar. Det kallar jag imponerande.

När jag höll på att frysa sönder gick jag hem igen och kokade kaffe, och precis när jag slagit på teven var vinnaren och tvåan inne på slutspurten. Det hela var ganska trevligt som söndagsunderhållning. Inte för att jag egentligen är så väldigt intresserad av sporten som grej, men bara det där att kunna gå utanför dörren och titta på samma sak som visas på teve är rätt läckert. Den allmänna galenskapen är också fascinerande, det är lite som vasaloppet. Att folk utsätter sig för en sån plåga frivilligt… Och förstås masseffekten med alla människomyror som väller iväg när starten går, det måste man ju se. I helikopterperspektiv.