Hej inflation

Dagens nyhet i Frankrike är en lista på hur mycket olika livsmedel har gått upp i pris de senaste månaderna. Mjölk och pasta till exempel har blivit ungefär 40 procent dyrare sedan oktober. Smaka på den, ni! Folk verkar inte ens förvånade.

I morse höll jag ett föredrag på franska om Flaubert. Knappa tio minuter, jag tror att det gick bra trots att jag inte känner mig som mest vältalig klockan åtta en måndagmorgon. Dagens anekdotkunskap: Flaubert producerade i snitt en mening i veckan när han skrev Madame Bovary och ägnade sig åt skrivandet på heltid. Perfektionist, någon? 

Nöten i russinen

Jag köpte russin idag, såna gula, som jag strösslar på min frukost. Och för ovanlighetens skull i ett paket utan en lång varningsramsa på tänkbara spår efter allergiframkallande ingredienser. Annars brukar allt från choklad till cornflakes till kryddor till sylt ha små varningsetiketter för rester av till exempel nötter, mjölk, vete, soja eller selleri. (Om man inte köper de dyraste märkena som då & då kostar på sig att garantera att inga allergener är med.)

I mitt russinpaket låg det en valnöt. Jag åt upp den och tänkte att jag egentligen borde skickat ett upprört brev till tillverkaren å alla nötallergikers vägnar. (Russinen smakar till och med valnöt.) 

Förresten är jag ordenligt diplomerad nu. Tre besök på sekretariatet krävdes det, köande och köande, och sedan kunde de tänka sig att skriva ut mitt diplompapper. Ibland verkar det som att fransmän generellt är väldigt artiga som privatpersoner, på stan och i metron tex, men inte alls på jobbet. Har man en yrkestitel att gömma sig bakom är det lugnt, då kan man vara hur ointresserad och vass som helst. Ju högre status på jobbet desto mindre behov av att vara trevlig – servitörerna på billiga kaféer är i princip alltid vänligare än dem på dyra…

Diplom & fransk administration

I lördags fick jag mitt diplom från förra terminen på Sorbonne. Det var en diplomutdelningsceremoni i auditoriumet, en stor aula med tak- och väggmålningar, marmorskulpturer och pelare. Jag antar att de höll ceremonin där för att få folk att tro att de har gått en kurs på det vackra anrika Sorbonne och inte i en dragig byggarbetsplats borta vid Montparnasse. Alla studenterna hade fått varsin toga och hatt, i hemskt ful blå polyester made in taiwan, och lärarna hade matchande i svart. Spektaklet tog tre timmar ungefär och jag kan meddela att det var tre väldigt långa timmar, med en ändlös rad studenter som skulle upp på scen och få sitt namn massakrerat av en fransyska med mikrofon och ett diplom överlämnat av någon av gubbarna med Franska Akademins kostym. (Många kineser. Väldigt många kineser.)

Jag hade naturligtvis glömt bort att en kallelse till ett möte/en ceremoni klockan 08.45 på franska inte betyder att det börjar 08.45, utan att dörren är låst fram till 08.45 och sen börjar det ett tag senare, så där när alla har drällt färdigt och behagat slå sig ner någonstans. (Jag fick morgonkaffe på kaféet strax intill. Det var nästan frostkallt ute.)

Och nu då: vad jag fick under den pompösa ceremoni var ett papper där bara tre fjärdedelar av mina betyg finns med. Det ser alltså ut som att jag har delvis misslyckats och därför fått ett certifikat istället för ett diplom. Och jag hade redan fått veta resultatet på de proven och det var klart godkänt.

Idag gick jag till sekretariatet för att slå näven i bordet. Först fick jag förklara mitt ärende i dörren för att alls bli insläppt på kontoret, sedan stå i kö en halvtimme för att tillslut få höra att nej men det är ett informationsproblem, det kan vi inte göra något åt idag. Sen nedlät sekreteraren sig till att meddela att jag kan kunde komma tillbaka imorgon. Inte så att hon ursäktade sig för att de inte kunde hjälpa mig just då, nej hon var bara sur för att det kom folk och krävde saker hela tiden.

 

Jag blir bara en liten aning frustrerad. Fortsättning lär följa.

Paperasserie

Idag fick jag veta att det franska skattesystemet fungerar så att var och en själv ska lägga undan och hålla reda på sin skatt varje månad för att betala den i en klump i slutet av året. Alltså – 10 % av lönen går till skatt, kom ihåg det, håll koll på det, spara de pengarna på ditt konto, betala in dem i slutet av året om inte något har ändrats – man kan få rätt till avdrag om man har barn, t.ex. Herregud vilket trassligt system.

Men det stämmer väldigt väl överrens med min tidigare bild av fransk byråkrati. Ta inskrivningsprocessen på Sorbonne som exempel. Det går i stora drag ut på att man går till plats A för att får ett papper (en convocation = kallelse) som man ska ta med till plats B för att byta mot ett nytt papper som ska tillbaka till plats A… Och överallt står man i kö. Den första delen tar två dar, om man har tur. Sen får man veta i en vecka eller två medan alla papperslappar bearbetas, jag tänker mig sekretariatet som en ko som idisslar alla små papperslappsgrässtrån som den glufsat i sig. När själva kursen väl börjar så drar det igång med nya convocations som ska visas upp på plats C och D och A… Jag tror att jag klarade av min sista idag. Det är skönt.

Sorbonne personifierar också klyschan om den vänstra handen som inte vet vad den högra gör. Vilket svar du får (om du får något svar alls) beror alltid helt och hållet på vem du frågar och ibland också på vederbörandes humör, verkar det som. 

Kontentan av det hela är att jag mer och mer förstår pratet om Frankrikes obegripliga, byråkratiska, tungrodda och ineffektiva system. Det gäller att beväpna sig med en oändlig portion tålamod för att få något gjort här. Det är då jag blir lycklig att jag är här den informella vägen. Pappersvändarvuxen har jag inte lust att vara. 

Paperasserie är franska för pappersexercis, för övrigt. 

Metroläsning

Jag ägnar i genomsnitt en och en halv timme om dagen åt att åka metro; till universitetet, till jobbet, hem igen, och sen ett antal utflykter till olika delar av stan som också kräver metroåkande. De blir betydligt fler nu när jag har haft lite ledigt mellan terminerna på Sorbonne. Vissa dagar är metron ett väldigt bra ställe att studera folk. Man kan få reda på en hel del om kvarteret man befinner sig genom att titta på vilka människor som kliver på var. Sammansättningen av passagerarna skiljer sig mycket mellan de olika metrolinjerna, till exempel är linje ett rätt val om man vill spana på turister och tjuvlyssna på samtal på bred amerikanska eller uppdatera sin kunskap om de trendiga nattklubbarnas klädkoder en fredagkväll. På linje tre är majoriteten välklädda kontorsarbetare på väg till/från jobbet och generellt gäller att ju längre ut mot la périphérique (ringleden som är gränsen för centralparis) man kommer desto större blir andelen lågprisvaruhuskassar jämfört med andelen designerhandväskor.

När jag tröttnar på att leka storstadsantropolog läser jag böcker. Senaste veckan har jag hållit på med Alberto Manguels En historia om läsning, som visade sig vara en perfekt metrobok. Jag har försökt läsa den förut och inte kommit så långt, men nu älskar jag den.

Perfekt metroläsning ska vara:

1. i pocketformat (lätt att bära omkring på och möjlig att läsa även i trängsel)

2. i korta kapitel och avsnitt med tydlig styckeuppdelning (för att göra det enkelt att sluta och börja om var och när som helst)

3. lagom intressant.

Det sista är det svåraste. Självklart kan man läsa bladvändarböcker, spännande deckare eller riktigt bra romaner på metron, men risken är att man blir väl världsfrånvänd och inte kan med att sluta läsa ens när man går genom gångarna för att byta linje eller tar rulltrappan. (Det är inte jättelyckat i rusningstid. Jag har testat.) Dessutom blir frestelsen att läsa ut den hemma i sängen lätt för stor för att boken ska räcka speciellt länge. Det idealiska är en bok som det inte tar emot att slå ihop när man reser sig upp för att kliva av, men som ändå är väldigt spännande i jämförelse med reklamskyltarna för engelskakurser eller metrokartan. De första franska romanerna jag tog mig igenom läste jag till stor del på metron. Böcker jag tänkt att jag borde läsa men inte orkat ta mig för verkar generellt funka bra. Det har dessutom fördelen att jag känner mig behagligt duktigt samtidigt… 

Helvetet på biblioteket

På Bibliothèque nationale i Paris pågår utställningen L’Enfer de la bibliothèque, Eros au secret. Alltså Bibliotekets Helvete, Eros i hemlighet. Där visas för första gången innehållet i den gamla avdelningen L’Enfer där biblioteket sedan sjuttonhundratalet samlat alla böcker som ansetts obscena, oanständiga eller helt enkelt inte lämpliga för allmänheten. Med andra ord: en gedigen samling pornografi.

Jag åkte dit i lördags. För det första är bara själva biblioteket rätt läckert och helt obegripligt stort. På innergården växer det en liten tallskog, till exempel. Och så utställningen, då. Väldigt mycket erotiska romaner, ofta med illustrationer (som den här som hör till en bok av Sade), ordlistor över erotiska termer och guideböcker till Paris bordeller, stumfilmsporr från tjugotalet, översättningar av Kama Sutra och en del japanska teckningar. De mest kända författarna som hänvisats till Helvetet var nog Sade, Apollinaire och Baudelaire. Allt det här var alltså reserverat för dem som ansågs tillräckligt lärda eller stod biblioteksledningen tillräckligt nära för att få tillstånd att studera böckerna… Ni vet, man får inte pervertera folket eller ungdomen (utställningen har en åldersgräns på 16 år). Ett talande exempel är en roman på franska med sexscener på latin.

Helvetet lär vara ett mytomspunnet ställe och målet med utställningen är att visa vad som egentligen finns där. Och det lyckas den med. Men i alla fall jag tröttnade efter ett tag på alla dessa tecknade överdimensionerade könsorgan, jag hade velat ha ett bredare perspektiv, mer analys. Hur speglar erotiken sin tid och sitt samhälle och på vilket sätt utmanar den? Var har gränsen mellan tillåten och omoralisk litteratur och konst gått i olika tider? Och se det blev jag inte så mycket klokare på. Mer än att det är uppenbart att det har hänt en hel del sedan sextiotalet när nyskrivna böcker fortfarande placerades i den förbjudna avdelningen L’Enfer. 

Om jakten på den perfekta yoghurten

Ibland tänker jag att det är de små vardagliga skillnaderna som gör det tydligast att jag faktiskt bor utomlands. Som att jag saknar min frukostyoghurt. (Arlas mild naturell, gärna ekologisk, i enliters kartong som man kan hälla ur.) Det finns nämligen inte i Paris, och jag är ganska säker på att yoghurt i franska ögon är en väldigt underlig sak att äta till frukost. Yoghurt köper man i små portionsburkar, framförallt i sliskigt söta fruktvarianter, och man äter det till efterrätt.

Mitt första försök att köpa yoghurt blev något som hade ungefär samma konsistens som gelé och smakade absolut ingenting. Bara hemskt. Sen upptäckte jag att man kan köpa yoghurt brassé (ungefär vispad) och då får man yoghurtkonsistens med filmjölkssmak och det är helt okej. Fast jag vill äta min yoghurt i en skål, med cornflakes eller müsli på, och jag tycker inte om att behöva skrapa ur en liten portionsburk för det känns… fel. (Är jag fånig? Ja, jag är fånig.)

Man kan köpa yoghurt i små glasburkar med folielock också, jag har ett par urtvättade sådana som ljuslyktor. De flesta slängs i de vanliga soporna eftersom återvinning knappast existerar här, Frankrike är lite sjukt på vissa sätt. Alltså? Yoghurt i glasburkar går bort.

Slutet på mitt letande blev fromage blanc som känns som ett mellanting mellan yoghurt och crème fraiche, beroende på hur man läser innehållsförteckningen innehåller den antingen 3 eller 20 procents fett. (Jag inbillar mig att det första är sannast.) Sen blandar jag med lite mjölk och äter med cornflakes och antingen äppelmos och kanel eller min importerade svenska glutenfria müsli, och så är jag nöjd med min frukost.

Tänk så mycket besvär man (jag!) gör sig för att få småsaker som man vill ha dem. När jag pratar med andra svenskar här om vad de saknar blir det väldigt mycket mat: svensk hårdost, oboy, grovt bröd, pepparkakor, saltlakrits… Här skulle jag kunna tänka djupa tankar om hur djupt våra smakminnen sitter, och om olika matkulturer, och om att hitta sin trygghet i att omge sig med små välbekanta saker, men jag tror jag nöjer mig med att konstatera att jag verkligen tycker om yoghurt. 

Regnväder och dags att börja

Det hällregnar i Paris idag. Stora, tunga droppar mot taken utanför mitt fönster och jag sitter här och njuter av att jag inte måste gå ut. Igår var vinden så kall att jag frös trots mössa och vantar, och självklart beklagade jag mig precis som alla andra. Det som var så fint ett tag… Ja just det, för en dryg vecka sen hade vi tio grader på morgonen och femton på eftermiddagen. I januari. Vid midnatt en fredagkväll sitter det fullt med folk på uteserveringarna. (Jag pratar fortfarande om januari.) Jag hade till och med picknick på en bänk i förra veckan utan att frysa sönder, det var någon slags vår. Alltså blir jag lite gnällig när det blir tre grader och regn och snålblåst igen.

Veckan före jul kom vintern till Paris. Det blev tre minusgrader. På nyheterna rapporterades det att nödplanen ”Den stora kylan” hade dragits igång och jag blev ganska full i skratt. Sen, när jag sa till mina klasskompisar från Brasilien, Kenya och Mexiko hur lustigt jag tyckte att det var eftersom en stor kyla snarare är tjugo minusgrader så tittade de på mig som om jag vore en utomjording. Ett land där det kan bli tjugo grader kallt kan man ju omöjligt överleva i!

Det enda som hindrade mig från att gapskratta åt uppståndelsen är att tre minusgrader faktiskt är en smärre katastrof med tanke på hur många uteliggare det finns i Paris och hur ont det är om härbärgen.  Det om vädret. Det är förste februari och det hällregnar, för fem månader sedan kom jag hit och började försöka lära känna den här stan. Av någon anledning känns det dags att börja berätta om det nu, kanske för att det regnar och jag är ledig. Vi får se var det landar. Alla läsare är hemskt välkomna, hursomhelst!

Mot Paris

I början av september lyfter planet till Charles de Gaulle med mig ombord. Tills dess vankar jag runt i det svenska sommarregnet och funderar på vad jag har gett mig in på, planerar packning, drömmer, våndas och längtar.